Vad orsakar autoimmuna sjukdomar?

Generellt sett kan man säga att det beror på ett komplext samspel mellan olika delförklaringar från både biologi och miljö. I båda kategorier finns det faktorer som bidrar till mottaglighet och faktorer som har utlösande egenskaper samt att detta varierar beroende på vilken sjukdom man undersöker.

Två viktiga celltyper i det adaptiva immunförsvaret är B celler (som bland annat utsöndrar antikroppar) och T celler (som bland annat kan hjälpa och förstärka andra delar av immunförsvaret, aktivt döda kroppens egna infekterade celler och reglera delar av immunförsvaret). Förenklat kan man säga att B celler bildas och mognar i benmärgen och T celler bildas i benmärgen, men mognar i tymus. Dessa celler har receptorer som gör att de kan känna igen delar av proteiner (som kallas för peptider) från både sjukdomsalstrande organismer (patogener) och kroppens egna proteiner.

Receptorernas utseende, och därför vilken sorts peptider de kan binda till, genereras slumpmässigt. Detta betyder att några av dessa kan känna igen och aktiveras av kroppsegna peptider. Då skulle de attackera och förstöra kroppens egna beståndsdelar. Därför så sker det en selektion i benmärgen (för B celler) och i tymus (för T celler) där självreaktiva immunceller dödas av kroppen så att endast celler som inte reagerar på kroppens egna komponenter tillåts lämna dessa organ och gå ut i cirkulationen. Tyvärr så fungerar detta inte alltid. Det kan finnas defekter i olika steg i dessa process som gör att självreaktiva T och B celler som producerar självreaktiva antikroppar släpps ut. Ofta så regleras dessa av så kallade regulatoriska T celler som kan döda eller inaktivera självreaktiva T celler. Detta kan ibland också misslyckas, vilket gör att självreaktiva immunceller ur det adaptiva immunförsvaret släpps lösa mot kroppen själv när man t. ex. får en skada eller infektion (fast det här varierar beroende på vilken sjukdom det gäller).

När det kommer till autoimmuna sjukdomar så är det (i generella termer) så utgör vissa sorters genetisk variation en särskild mottaglighet för att dessa processer som försöker förhindra att självreaktiva T celler och B celler som producerar självreaktiva antikroppar. Varför finns dessa fortfarande om de kan leda till så negativa effekter? Varför har de inte selekterats bort av evolutionen? En möjlig förklaring kan vara att dessa självreaktiva immunceller även kan reagera mot patogener och att det kan finnas tillfällen då fördelen med detta kanske kan överväga den högre risken för autoimmuna sjukdomar. En infektion eller skada gör att immunceller går ut i vävnaden och de självreaktiva immuncellerna aktiveras och skadar celler och vävnader.

Det finns också processer som bidrar till att autoimmuna sjukdomar kan hålla i sig och förvärras med tiden.

När självreaktiva immuncellerna skadar kroppsegna celler så kan detta leda till att molekyler som tidigare var dolda för immunförsvaret genom att befinna sig inne i celler läcker ut och aktiverar ytterligare självreaktiva immunceller som undkommit kroppens regleringsprocess som normalt förhindrar dessa att släppas ut i kroppens cirkulation (epitopspridning).

En annan viktig process att vissa sjukdomsalstrande organismer kan ha t. ex. ytmolekyler som liknar viktiga molekylär hos den mänskliga värden. När kroppen producerar immunceller specifika för molekylerna hos patogenen kan dessa senare korsreagera mot kroppens egna antigener och förstöra dessa (molekylär mimikry).

En tredje process som kan vara viktig kallas för bystanderaktivering. Det sker när immunförsvaret attackerar en sjukdomsalstrande organism och den kemiska miljön gör att andra immunceller som inte är specifika för organismen i fråga, utan för kroppens egna beståndsdelar, aktiveras och överlever.

Vissa autoimmuna sjukdomar som t. ex. SLE kan påverkas av den hormonella bakgrunden hos individen då denna sjukdom är mycket vanligare hos kvinnor än män.

Det finns även evolutionära delförklaringar för den högre förekomsten av autoimmuna sjukdomar i industriländer. Historiskt sett så har människan blivit starkt utsatt för parasitinfektioner vilket kan producera substanser som trycker ner immunförsvaret. Detta görs för att parasiter skyddar sig själv mot immunförsvarets reaktioner. När förekomsten av parasitinfektioner sedan minskar som det gjort i industriländer, så en minskad förekomst av parasitinfektioner gör att immunförsvaret inte är nedtryckt lika mycket, vilket kan bidra till en högre förekomst av autoimmuna sjukdomar. Det finns då alltså en avvikelse mellan miljön där vårt immunförsvar utvecklades evolutionärt och den miljö vi i industriländer lever idag, vilket kan vara en bidragande faktor.

Även uppväxtmiljö kan bidra till utvecklingen av autoimmuna sjukdomar. Denna modell kallas för hygienhypotesen och är också en delförklaring till den ökade förekomsten av allergier i industriländer. För att förstå denna modell kan det vara användbart att gå igenom några specifika typer av T celler (det finns dock fler). T hjälparceller hjälper till att aktivera B celler och producera antikroppar. Två specifika former av detta är Th1 och Th2 celler. Th1 celler är särskilt viktiga vid virus- och bakterieinfektioner medan Th2 celler är särskilt viktiga vid allergier och parasitinfektioner. T regulatoriska celler kan trycka ner kroppens immunförsvar, vilket är viktigt då det endast är användbar för immunförsvaret att vara i aktion när det behövs. Annars kan det leda till kronisk inflammation, vilket är skadligt.

Den ursprungliga mekanismen för hygienhypotesen gällde framför allt allergier. Allergier är ofta en immunreaktion som involverar Th2 celler mer än Th1 celler. Ofta spelar båda inriktningarna roll, så man ska akta sig för att säga att något är en Th2 reaktion endast, men man kan ibland försiktigt generalisera för att förenkla. Det intressanta i sammanhanget är att bildandet av en immunreaktion som är vinklad mot Th1 celler inhiberar ett Th2 svar och vice versa. Så om man under sin uppväxtmiljö inte blivit utsatt för ett tillräcklig adekvat flora av sjukdomsalstrande organismer så har Th1-liknande immunrespons inte inhiberat Th2-liknande immunrespons, vilket kan leda till en överreaktiv Th2 inriktning, vilket då kan bidra till utvecklandet till allergier, ovanpå genetisk mottaglighet för ett Th2 inriktat immunförsvar.

Det är ett allmän applicerbart resonemang, men det finns begränsningar. Vissa autoimmuna sjukdomar som t. ex. typ-1 diabetes, multipel skleros etc. karaktäriseras av en Th1-likande immunrespons och vissa patogener som parasitmaskar karaktäriseras av ett Th2-likande immunrespons. Därför upptäcktes det en alternativ mekanism, som förutom att den undviker ovanstående problem också kan generaliseras till autoimmuna sjukdomar. Den alternativa mekanismen går ut på att om man inte utsätts för tillräckligt adekvat flora av patogener så sker det inte en tillräcklig differentiering av regulatoriska T celler, vilket inte då inhiberar Th1 eller Th2 liknande immunrespons och håller dessa under tillräckligt kontroll. Detta skulle då öka risken för utvecklandet av allergier och autoimmuna sjukdomar.

Den relativa betydelsen av dessa olika delförklaringar beror på vilken autoimmuna sjukdomar man tittar på, men sammanfattningsvis kan man säga att orsaken till autoimmuna sjukdomar är ett komplext samspel mellan genetisk variation som medför mottaglighet för att processer som förhindrar att självreaktiva immunceller ur det adaptiva immunförsvaret släpps lösa ska vara bristfälliga, miljöfaktorer som uppväxtmiljö, hormoner, skada och infektion (via molekylär mimikry) samt mekanismer som epitopspridning som bidrar till att autoimmuna sjukdomar kan bli värre med tiden. Även fast det verkar som om t. ex. komponenter i vaccinet mot den pandemiska influensan (från 2009) kan vara en bidragande faktorer i de fall av narkolepsi som uppkommit i individer i en viss åldersgrupp med en viss vävnadstyp, så ger detta en mer detaljerad bild av de många komplexa delorsakerna bakom autoimmuna sjukdomar.

Referenser och vidare läsning

Abbas, A. K., Lichtman, A. H., & Pillai, S. (2012). Cellular and Molecular Immunology. Philadelphia: Elsevier Saunders. s. 319-342.
Murphy, K., Travers, P., & Walport, M. (2008). Janeway’s Immunobiology (8th ed.). New York: Garland Science. 611-664.
Fairweather D, Rose NR. (2004). Women and autoimmune diseases. Emerg Infect Dis. 10 (11). doi: 10.3201/eid1011.040367

About Emil Karlsson

Debunker of pseudoscience.

Posted on 2012/03/30, in Information, Konspirationer, Vetenskap and tagged , , , , , . Bookmark the permalink. Lämna en kommentar.

Kommentarer inaktiverade.

%d bloggare gillar detta: