Tänker ni? – antivaccinrörelsens bristfälliga kritik av vaccinrekommendationer del 1

Skribenten Marina Ahlm har satt samman vad som av svenska vaccinmotståndare räknas som en ”kritisk granskning” av Socialstyrelsens vaccinrekommendationer. Tvärt om kommer det visa sig senare i denna artikel att resonemangen som presenteras i denna ”granskning” faktiskt är fullsprängda med vetenskapliga felaktigheter, vilseledande referat och vanliga myter om vaccin som lätt kan dekonstrueras.

1. Konspirationstänkandet flödar fritt

Det första man möts av när man ser artikeln är vad som är tänkt att vara en lustig seriebild där en frustrerad och svettig anställd på Världshälsoorganisationen (WHO) får ett ångestutbrott när en lastbil med oberoende forskning dumpas framför hans fötter. Det är underförstått i bilden att WHO på något sätt styrs av onda läkemedelsbolag och att s.k. ”oberoende forskning” visar hur det egentligen ligger till. Inget kunde vara längre från sanningen.

2. Stora krav på läkemedelsbolag för att lansera ett vaccin

Vaccin är inte som andra läkemedel. De regleras tuffare och uppföljningen är hårdare. Idag tar det minst ett år att lansera ett nytt vaccin och det krävs många olika sorters studier och omkring 60 000 sidor dokumentation förs och lämnas in till kontrollerande myndigheter (Offit, 2005, s. 62).

3. De vaccinmotståndarna hyllar som ”oberoende forskare” är ofta kriminella bedragare

Andrew Wakefield, mannen som först spred myten att vaccinet mot mässling, röda hund och påssjuka orsakade autism, har funnits skyldig till att ta tagit emot stora mutor, utfört onödiga och smärtsamma ingrepp på autistiska barn utan att erhållit godkännande från en etisk granskningsnämnd, fått sin artikel tillbakadragen från tidskriften den publicerades i och fått sin läkarlegitimation indragen (Deer, 2011a; Deer, 2011b; GMC, 2010). Wakefield blev till och med utnämnd till en av de största vetenskapliga bedragarna någonsin av den amerikanska tidningen Time Magazine (Park, 2012).

Far och sonen Mark och David Geier har i många år försökt ”behandla” autistiska barn. De har först beställt en uppsjö av dyra och medicinskt onödiga tester och sedan givit smärtsamma injektioner av läkemedlet Lupron, som egentligen ska används för att kemiskt kastrera sexförbrytare (Offit, 2008, ss. 88-89, 139-45; Tsouderos, 2009). I mitten av 2011 drog Maryland State Board of Physicians in Mark Geier läkarlicens i delstaten som en nödåtgärd för att få stopp på hans farliga exploaterande av autistiska barn och deras föräldrar. Han blev också avstängd i andra delstater också (Tsouderos och Cohn, 2011; Ho, 2011). Sonen David har blivit anklagad för att ha praktiserat som en läkare, trots att han helt saknar läkarutbildning (Papavasiliou, 2011).

4. Vaccinet mot Haemophilus influenzae typ b har minskat antalet nya fall med över 99%

En invasiv infektion av bakterien Haemophilus influenzae typ b (även kallad Hib) kan orsaka inflammation av hjärnhinnorna, lunginflammation, artrit och inflammation av struplocket (som i vissa fall kan leda till att barnet kvävs ihjäl). Innan vaccinet fanns orsakade Hib runt 20000 till 25000 fall per år (Offit, 2010). Tack vare vaccinet har förekomsten av nya fall fallit med över 99%. (Atkinson, Wolfe & Hamborsky, 2011).

Skribenten Marina Ahlm är även snabb med att körsbärsplocka och felaktigt representera en gammal artikel publicerad i Läkartidningen (Spandow, Lundholm, Olofsson, och Öman, 1996) i ett försök att stödja sin position att vaccinet mot Hib gör att bakterier muterar och orsakar större skada. Trots artikelns olycksbådande titel så säger innehållet något som den sensationella rubriken inte tar med, nämligen att ”Med införandet av allmän vaccination mot Haemophilus influenzae typ b (Hib) 1993, kan reduktion av invasiv Hib-infektion i barnpopulationen förväntas. Vaccination ger emellertid inte något fullständigt skydd. Infektionen kan bryta igenom eftersom smittämnet inte helt kommer att kunna utrotas”. Författarna förtydligar vad de menar lite senare i artikeln: ”Vaccinet ger inget skydd motokapslade stammar av Haemophilus influenzae eller mot stammar av annan serotyp än typ b” och det generella budskapet är att vaccinet mot Hib har en bra skyddsverkan mot just denna variant, men skyddar inte (och är inte meningen att skydda mot) andra varianter.

Artikeln tar dock upp en fallstudie av en pojke som blivit sjuk i Hib och fått en av inflammation av struplocket trots att pojken varit vaccinerad. Detta rimmar väl men det välkända faktum att inget vaccin (eller något medicinsk behandling) är 100% effektiv.

I en korrespondens till Läkartidningen året senare påpekar Garpenholt m.fl. att

… en annan studie har visats att det föreligger en överrepresentation av barn med immundefekt bland dem som insjuknar i invasiv Hib-infektion trots att de vaccinerats med ett konjugerat Hib-vaccin. I denna studie hade 8 av 23 fall (35 procent) subnormala serumnivåer av immunglobulin. Författarna rekommenderar att utreda alla fall av vaccinsvikt med serum Ig-koncentration. Ur ett folkhälsoperspektiv har den införda generella barnvaccinationen mot Hib inneburit en markant minskning av invasiva sjukdomar för små barn. Incidensen av Hib i åldersgruppen 0–4 år har minskat med 90 procent trots att alla barn i den åldersgruppen ej är vaccinerade

(Grapenholt, Silfverdal, Hugosson, Fredlund och Olcén, 1997).

Med andra ord kan det faktum att en mycket liten andel av de som är vaccinerade mot t. ex. Hib ändå blir sjuka förklaras med att inget vaccin är 100% effektivt och att en del av dessa barn har diverse immundefekter.

5. Incidensen av invasiv infektion pneumokocker och meningokocker har inte ökat

I ett desperat sista försök att smutskasta vaccinet mot Hib sprider skribenten Ahlm myten att Hib infektioner förvisso har minskat men att detta har kompenserats med en ökning i invasiv sjukdom av två andra bakteriesorter, nämligen pneumokocker och meningokocker.

Problemet med detta resonemang är att man vaccinerar mot dessa två sjukdomar också.

När det gäller pneumokocker så har incidensen av de sorter man vaccinerat minskat från 80 till 0.2 barn per 100000. För alla sorter är minskningen 80 fall till 21 per 100000 om man jämför data från 2008 och data från tiden då vaccinet inte fanns (Atkinson et. al, 2011). Skillnaden märks bäst hos barn under två års ålder.

Vad meningokocker anbelangar så ser vi en likande bild. Incidensen av alla former av meningokocker har minskat stadigt sedan 2000 och de serotyper man vaccinerar mot är just nu historiskt låga (Atkinson et. al, 2011).

Även i rapporten från Socialstyrelsen som Ahlm kritiserar (Socialstyrelsen, 2008), ser vi att både infektioner med pneumokocker har minskat samt att vaccineringen gett flockimmunitet som skyddar icke-vaccinerade barn:

Flera studier visar en påtaglig s.k. flockeffekt. Sjukdomsfallen minskar alltså även bland ovaccinerade pga. att smittöverföringen minskar. I USA, där vaccination infördes år 2000, rapporterades redan år 2001 en kraftig minskning av invasiv pneumokocksjukdom bland barn under 2 år.

Dessutom rapporterades en minskning bland vuxna och en minskning av pneumokocker med nedsatt känslighet för penicillin. Två år senare hade invasiv sjukdom orsakad av vaccintyp minskat med 55 procent bland personer från 50år och uppåt jämfört med före vaccination. Under perioden 1998–2004 visades en 40-procentig minskning av invasiv pneumokocksjukdom bland spädbarn upp till 3 månader. Det gällde alltså barn som ännu inte hade fått någon vaccination (s. 83-84)

Ironiskt nog så ger även den äldre artikeln från Läkartidningen en likande bild av orsaken till inflammationer i struplocket i Finland: ”I Finland påbörjades försök med Hib-konjugerat vaccin 1986. En där utförd nationell prospektiv studie av skyddseffekten mot epiglottit orsakad av H influenzae typ b har visat att incidensen av Hib-epiglottit minskat från 50 fall 1985, respektive 60 fall 1986, till två fall 1992. Ingen ökning noterades av epiglottit orsakad av andra patogener. Man har därför konkluderat att det i dag med Hib-konjugerat vaccin finns en säker och effektiv väg att hindra majoriteten av livshotande epiglottiter hos barn”. Alltså, inte bara förhindrar vaccinet mot Hib majoriteten av alla livshotande inflammationer av struplocket hos barn, utan det inte finns några belägg för en ökning av inflammationer av struplocket på grund av andra mikrober, tvärt om vad skribenten Ahlm hävdar. Kanske har Ahlm inte ens läst artikeln hon själv refererar till?

Det går att läsare vidare i artikeln som Ahlm hänvisar till. I den kan vi även läsa att vaccinet reducerar förekomsten av Hib i munslemhinnorna vilket minskar infektionstrycket och spridningsrisken. Artikeln bekräftar den flockimmunitet som Ahlm tidigare förnekat när de skriver att ”vaccinet anses därvidlag ge ett indirekt skydd även hos den population som inte är vaccinerad” (Spandow et. al., 1996).

Det står alltså helt klart att Marina Ahlm sysslar med körsbärsplockning och betonar helt enkelt det som ytligt ser ut att bekräfta hennes position och försöker ignorera ihjäl det som motsäger den.

6. Villfarelser kring kikhosta och citerande ur sammanhanget

En annan ohederlig debattstrategi som många vaccinförnekar kör med är att de citerar vetenskapliga artiklar och forskningsrapporter ur sitt sammanhang för att stödja sin position. Låt oss se på ytterligare ett exempel av Marina Ahlm. Hon citerar följande och anger en rapport från Socialstyrelsen som källa (Socialstyrelsen, 2008):

När vaccination mot kikhosta återinfördes 1996 i Sverige var det tvärtom. Denna vaccination önskades av många småbarnsföräldrar trots att sjukdomen normalt sett inte är farlig annat än för de allra minsta. Kikhosta är fortfarande en vanlig sjukdom i världen, även i vaccinerande länder. Vi vet i dag att varken vaccination eller genomgången sjukdom ger ett livslångt skydd. I länder med hög vaccinationstäckning är det numera huvudsakligen tonåringar, vuxna och ovaccinerade (även vaccinerade, egen anm.) spädbarn som får kikhosta.

När någon pseudovetare citerar någon vetenskaplig artikel eller rapport ska man helst alltid gå tillbaka till källan. Gör vi det och söker på orden i citatet som anges ser vi att det är tagit ur sitt sammanhang. Ironiskt nog är den tagit ur sitt sammanhang på flera olika nivåer!

Den första delen av citatet, nämligen

När vaccination mot kikhosta infördes 1996 var det tvärtom. Denna vaccination önskades av många småbarnsföräldrar trots att sjukdomen normalt inte är farlig annat än för de allra minsta.

finns på sidan 18. Den andra delen av citatet, nämligen

Kikhosta är fortfarande en vanlig sjukdom i världen, även i vaccinerande länder. Vi vet i dag att skyddet mot kikhosta med tiden klingar av, så-väl efter sjukdom som efter vaccination. I länder med hög vaccinationstäckning är det numera huvudsakligen tonåringar, vuxna och ovaccinerade spädbarn som får kikhosta.

återfinns först på sidan 35. Så mitt i citatet har Marina Ahlm helt enkelt av någon anledning hoppat över 17 sidor. Nu kanske Ahlm eller några av hennes gelikar hävdar att Ahlm helt enkelt glömt att lägga till ”[...]” mellan de två meningarna. Detta är teoretiskt möjligt, men det hade inte förändrat något då avståndet är så stort att det ändå blir vilseledande. Faktumet att båda meningarna är tagna ur sitt sammanhang kvarstår också.

Om vi tittar på det första stycket så är kontexten det här:

När är vaccination mot Hib infördes 1992 var det många föräldrar som undrade varför, eftersom de inte hade hört talas om denna bakterie och därför hade svårt att tro att det var något farligt. De sjukdomar som orsakas av Hib var visserligen sällsynta, men desto allvarligare för dem som drabbades – endast några hundra småbarn blev sjuka i hjärnhinneinflammation eller blodförgiftning varje år men några dog och flera fick bestående men.

När vaccination mot kikhosta infördes 1996 var det tvärtom. Denna vaccination önskades av många småbarnsföräldrar trots att sjukdomen normalt inte är farlig annat än för de allra minsta. Sjukdomen var däremot vanlig – många tusen blev sjuka varje år – och erkänt påfrestande. Vilket är då värst för individen och folkhälsan: en sällsynt men allvarlig sjukdom, eller en vanlig men inte lika farlig sjukdom?

Från samhällssynpunkt bedömde Socialstyrelsen att riskvärderingen motiverade vaccination i båda fallen. Ett beslut att rekommendera en allmän vaccination innebär en riskkalkyl, där man väger för- och nackdelar med denna åtgärd mot för- och nackdelar med att låta bli. Detta ställningstagande bygger inte bara på en värdering av riskerna för och med sjukdom, utan också på en bedömning av de aktuella vaccinernas för- och nackdelar, dvs. att de skyddar bra och saknar allvarliga sidoeffekter. Ytterst är det upp till varje förälder att avgöra om man instämmer i denna bedömning eller inte. När föräldrar har en avvikande uppfattning ska detta respekteras.

Ahlm glömmer alltså att berätta att sjukdomen är vanlig (infekterar många tusentals barn varje år) och är mycket påfrestande. Vidare så resulterade Socialstyrelsens riskanalys (som även tog med vaccinets fördelar och nackdelar) att vaccination var motiverat i fallet kikhosta, men att de föräldrar som har en annan uppfattning borde respekteras.

Om vi istället tittar på kontexten till den andra delen av det ihopsatta citatet kan vi läsa att:

År 1996 infördes vaccination igen, men nu med nya renare vaccin, s.k. acellulära kikhostevacciner. Sedan dess har kikhostan minskat kraftigt, framför allt i de vaccinerade åldersgrupperna. Ser man till alla åldersgrupper (även vuxna) så har den rapporterade kikhostan minskat tiofaldigt från 130 fall per 100 000 invånare under åren före 1996 till knappt 10 fall per 100 000 de senaste åren. Bland barn under 12 månader har kikhostan under samma period minskat från 600–800 fall till 100–200 fall per 100 000 invånare. Under de vaccinfria åren cirkulerade kikhosta med toppar vart 3–5 år, och i viss mån verkar det mönstret hålla i sig. I Göteborgsområdet rapporterades under åren 2000–2004 påtagligt fler kikhostefall i förhållande till antalet barn jämfört med i övriga Sverige

Man räknar med ett vaccinationsskydd först efter de två första doserna, dvs. från cirka 6 månaders ålder, vilket gör att de minsta barnen är oskyddade under just den åldersperiod när sjukdomen är som farligast. Tidigt insatt antibiotikabehandling mildrar sjukdomsförloppet och bör därför ges till spädbarn. Barn under 6 månader bör behandlas så fort det går efter smittotillfället och barn 6–12 månader bör behandlas om barnet börjar få symtom, dvs. snuva och hosta. Barn över 1 år eller vuxna behandlas normalt inte, utom när det finns spädbarn i familjen – i så fall bör erytromycin eller andra makrolidantibiotika övervägas för att minska smittspridningsrisken.

Kikhosta är fortfarande en vanlig sjukdom i världen, även i vaccinerande länder, figur 7. Vi vet i dag att skyddet mot kikhosta med tiden klingar av, så-väl efter sjukdom som efter vaccination. I länder med hög vaccinationstäckning är det numera huvudsakligen tonåringar, vuxna och ovaccinerade spädbarn som får kikhosta.

Socialstyrelsen lägger alltså fram belägg att vaccinet mot kikhosta är mycket effektivt (men givetvis inte i 100% av fallet, det är inget vaccin som är det) och att incidensen minskat tiofaldigt.

Detta är alltså i stark kontrast till Ahlms citeringar ur sitt sammanhang. Men det kommer att bli värre för hennes resonemang i nästa stycka, där vi titar på vad som finns på de 17 sidor hon hoppat över.

7. Vad finns på de bortglömda 17 sidorna som Ahlm hoppade över?

Citatet som sattes ihop tog ett par meningar från sidan 18 och ett par meningar från sidan 35. Men vad fanns mellan dessa? Vad för information finns på de där 17 sidorna som Ahlm inte vill att hennes läsare ska få redan på?

Sidan 20-22 tittar på biverkningar, sidan 23-25 på skyddseffekt och effektivitet och sidan 28-35 handlar om de olika sjukdomarna vars vaccin ingår i Sveriges vaccinprogram. Det som är särskilt intressant är vad som står på sidan 33-35, som handlar om kikhosta. Följande citat från sidan 33 är särskilt intressant att jämföra med citatet som Ahlm presenterar:

För spädbarn kan sjukdomen vara påfrestande och till och med farlig, särskilt under första levnadshalvåret. Hos de allra yngsta spädbarnen kan sjukdomsförloppet snabbt utvecklas till en allvarlig och till och med livshotande situation*. Under åren 1981–1983 sjukhusvårdades cirka 2 300 barn för kikhosta i Sverige. Nästan hälften var under ett år, 4 procent hade neurologiska komplikationer till kikhostan och 14 procent hade komplikation i form av lunginflammation. Elva barn behövde andningshjälp och tre avled.

Rapporten presenterar också en del grafer på sidan 34 som övertygande visar att den globala incidensen av kikhosta gått från 2 miljoner per år 1980 till som högst några hundra tusen 2006 medan vaccinationstäckningen gått från omkring 30% till nästan 100%. Bara för att två saker uppvisar en samvariation betyder inte att den ena orsakar den andra, men här har vi dock ett testat mekanismförslag, nämligen att vaccin förebygger infektion.

Ett motsvarande resultat för Sverige presenteras också på sidan där vi ser effektiviteten hos både hellcellsvaccinet och det acellulära vaccinet.

Det är alltså detta som Marina Ahlm inte ville att ni skulle veta då hon hävdar att enda anledningen till att man vaccinerade mot kikhosta var för att några enstaka föräldrar ville det. Men nu vet ni hur det egentligen ligger till, eller hur?

Referenser och vidare läsning

Atkinson, W., Wolfe, C., & Hamborsky, J. (Eds.). (2011). Epidemiology and Prevention of Vaccine-Preventable Diseases (12th ed.): The Public Health Foundation.

CDC. (1984). Measles Outbreak among Vaccinated High School Students — Illinois. Morbidity and Mortality Weekly Report. 33(24), 349-51

CDC. (2011a). Reports of Health Concerns Following HPV Vaccination. Hämtad: 2012-02-18.

CDC. (2011b). Basics and Common Questions:Some Common Misconceptions about vaccination and how to respond to them. Hämtad: 2012-02-18.

Deer, B. (2011a). How the vaccine crisis was meant to make money. BMJ, 342. doi: 10.1136/bmj.c5258

Deer, B. (2011b). How the case against the MMR vaccine was fixed. BMJ, 342: c5347. doi: 10.1136/bmj.c5347

Eichenwald, Heinz. (1988). Current Abstracts. Pediatric Infectious Disease Journal. 7(3):213.

FDA. (2011). Common Ingredients in U.S. Licensed Vaccines. Hämtad: 2012-02-18.

Gerber, J. S., & Offit, P. A. (2009). Vaccines and Autism: A Tale of Shifting Hypotheses. Clinical Infectious Diseases, 48(4), 456-461.

GMC. (2010). Andrew Wakefield: determination of serious professional misconduct. Hämtad: 2012-02-18.

Gorski, D. (2007). Cries the antivaccinationist: Why are we injecting TOXINS into our babies? Respectful Insolence. Hämtad: 2012-02-18.

Gorski, D. (2010a). The intellectual dishonesty of the ”vaccines didn’t save us” gambit. Respectful Insolence. Hämtad: 2012-02-18.

Gorski, D. (2010b). Vaccine Awareness Week begins: Raymond Obomsawin is still spreading the same misinformation. Respectful Insolence. Hämtad: 2012-02-18.

Gould, P. L., Leung, J., Scott, C., Schmid, D. S., Deng, H., Lopez, A., . . . Snow, S. (2009). An Outbreak of Varicella in Elementary School Children With Two-Dose Varicella Vaccine Recipients-Arkansas, 2006. The Pediatric Infectious Disease Journal, 28(8), 678-681 610.1097/INF.1090b1013e31819c31041.

Grapenholt. Ö, Silfverdal, S-A, Hugosson. S, Fredlund, H. Olcén, P. (1997). God effekt av
generell barnvaccination mot Hib
. Läkartidningen. 94(3). s. 113.

Gustafson, T. L., Lievens, A. W., Brunell, P. A., Moellenberg, R. G., Buttery, C. M. G., & Sehulster, L. M. (1987). Measles Outbreak in a Fully Immunized Secondary-School Population. New England Journal of Medicine, 316(13), 771-774.

Hall, H. (2011). HPV Vaccine for Boys. Science-Based Medicine. Accessed: 2012-01-04.

Harris, G. (2011). Panel Endorses HPV Vaccine for Boys of 11. The New York Times. Accessed: 2012-01-04.

Hovi, T., Huovilainen, A., Kuronen, T., Pöyry, T., Salama, N., Cantell, K., . . . Weckström, P. (1986). Outbreak of paralytic poliomyelitis in Finland: widespread circulation of antigenically altered poliovirus type 3 in a vaccinated population. The Lancet, 327(8495), 1427-1432.

Ho, W. (2011). Controverisal autism doctor suspended in Washington. SeattlePI. Hämtad: 2012-02-18.

Novella, S. (2009). Pockets of Vaccine Noncompliance in California. Science-Based Medicine. Accessed: 2012-01-29.

Offit, P. A., & Jew, R. K. (2003). Addressing Parents’ Concerns: Do Vaccines Contain Harmful Preservatives, Adjuvants, Additives, or Residuals? Pediatrics, 112(6), 1394-1397.

Offit, P. A. (2005). The Cutter Incident: How America’s First Polio Vaccine Led to the Growing Vaccine Crisis. New Haven and London: Yale University Press.

Offit, P. A. (2008). Autism’s False Prophets: Bad Science, Risky Medicine, and The Search For a Cure. New York: Columbia University Press.

Offit, P. A. (2010). A Look at Each Vaccine: Hib Vaccine. The Chilren’s Hospital of Philadelphia. Hämtad: 2012-02-18.

Offit, P. A. & Moser, C. A., (2011). Vaccines and Your Child: Separating Fact from Fiction. New York. Colombia University Press.

PBS. (2011). Frontline: The Vaccine War. Written, produced and directed by Jon Palfreman. Accessed: 2012-01-29.

Papavasiliou, J. T. (2011). Charges Under the Maryland Medical Practices Act. Maryland State Board of Physicians. Hämtad: 2012-02-18.

Park, A. (2012). Great Science Frauds. Time Magazine. Hämtad: 2012-02-18.

Schmitz, R., Poethko-Müller, C., Reiter, S., & Schlaud, M. (2011. Vaccination Status and Health in Children and Adolescents: Findings of the German Health Interview and Examination Survey for Children and Adolescents (KiGGS). Dtsch Arztebl Int, 108(7), 99-104.

Socialstyrelsen. (2008). Vaccination av barn – Det svenska vaccinationsprogrammet: En kunskapsöversikt för hälsovårdspersonal. Hämtad: 2012-02-18.

Spandow. O, Lundholm, R. Olofsson, K och Öman, H. (1996). Varning! Vaccin mot akut epiglottit ger ej fullgott skydd. Läkartidningen. 93(44) s. 3927-8.

Sutter, R. W., Patriarca, P. A., Cochi, S. L., Pallansch, M. A., Kew, O. M., Hall, D. B., . . . Alexander, J. P. (1991). Outbreak of paralytic poliomyelitis in Oman: evidence for widespread transmission among fully vaccinated children. The Lancet, 338(8769), 715-720.

Tsouderos, T. (2009). ‘Miracle drug’ called junk science. Chicago Tribune. Hämtad: 2012-02-18.

Tsouderos, T. och Cohn, M. (2011). Maryland medical board upholds autism doctor’s suspension. Chicago Tribune. Hämtad: 2012-02-18.

About Emil Karlsson

Debunker of pseudoscience.

Posted on 2012/02/19, in Information, Konspirationer, Vetenskap and tagged , , , . Bookmark the permalink. Lämna en kommentar.

Kommentarer inaktiverade.

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

%d bloggare gillar detta: